4 Av Militärhistoriens Största Misslyckanden

Krig är en komplicerad sak. Våld skall utövas i symbios med strategiskt stortänkande under kontrollerade, disciplinerade former. Det är således inte konstigt att det ibland går lite snett, eller rent utav rakt åt helvete med planer och militära ambitioner. Då människans historia är fylld med krig, finns det många misstag och katastrofala missberäkningar som går att finna bland de gångna seklerna. Här nedan kan du läsa om fyra av de största misslyckandena genom krigshistorien.

När allt går fel i krig

Krigföring. Till synes lika naturligt för oss människor som att både gå, stå och äta. Genom årtusendena har olika typer av konflikter ägt rum mellan folkslag och stammar. För mannen tycks det vara ett komplicerat koncept att bo jämsides med andra, vilket åtskilliga gånger har resulterat i våldsaktioner.

Det finns främst två aspekter av krig som lyser extra starkt. Den första är naturligtvis våldet. Det blir inte mycket till stridigheter om pacifismens ledord skall följas. Den andra är kontroll, både över det egna stridande manskapet som över territorium. Dessa två aspekter är dock i mångt och mycket motsatser. Det är svårt att ha en behärskning i stridens hetta, varpå kontrollen rinner bort tillsammans med blodflödet.

Denna union av våld och kontroll kan således leda till att misstag uppstår. Historien är fylld av katastrofala och missgynnande händelser som utspelat sig i krig. Här nedan har vi samlat ihop en lista på fem historiska militära misstag som än idag lever kvar tack vare antingen hur korkade eller felberäknade de var.

• Slakten i Teutoburgerskogen
• Agincourt – fransmännens banefält
• Little Bighorn – Custers fall
• The Charge of the Light Brigade

Slakten i Teutoburgerskogen

Belägen i Tyskland, ligger den nu för Rom-fantasterna en ökänd skog kallad Teutoburgergskogen. Här led de romerska legionerna ett av sina största nederlag år 9 e.fk. En kombination av felaktig tilltro och knasiga marschorder ledde till att en hel hop med legionärer fick sätta livet till i en av världshistoriens mest kända och lyckade bakhållsattacker.

Romersk briljans

Det romerska riket är ett av de största som någonsin existerat. Än idag känner vi av influenserna från det italienska kejsardömet i vårt språk. Om man tittar till Frankrike och Spanien, talas en utvecklad variant av latin i båda dessa länder. Detsamma gäller för Portugal och Rumänien.

Romarriket bredde ut sig över stora delar av Europa, Nordafrika samt Asien. Detta lyckades de med tack vare en exceptionell militär som fungerade likt en maskin, där varje enskild soldat hade ett specifikt och klart syfte under sin tjänstgöring.

Roms legioner var särskild snabba på att förflytta sig. Tack vare ett intrikat och omfattande vägsystem, kunde tiotusentals soldater enkelt marschera kors och tvärs över de ockuperade och erövrade områdena. Trots att denna aspekt av romersk krigföring var en styrka, visade det sig bli ett katastrofalt karaktärsdrag när legionerna marscherade in i Teutoburgergskogen.

Täta skogar

Historien bakom hur Rom kom att förlora cirka tre legioner inleds med den romerska härföraren Quintilius Varus. Han satte sin tillit till en av sina rådgivare från de tyska stammarna kallad Arminius. Enligt Arminius, skulle ett uppror ha inletts långt inne i det romersk-tyska territoriet, ett uppror som Varus gärna ville kväva. Han beordrade således sina legioner till avmarsch mot det påstådda området.

Upproret var dock enbart en lögn från Arminius, som i stället hade en särskilt smärtsam plan i åtanke för Varus och hans legioner. In bland träden i Teutoburgergskogen vandrade så de stolta romerska legionärerna. Längsmed de smala stigarna gick det inte att hålla marschformationen, så i stället skapades tunna slingar av tiotusentals män som långsamt försökte navigera terrängen framför dem.

Det här var precis vad Arminius hade räknat med. Han hade förberett sig väl och i ett av historiens mest välkända förräderier anslog sig Arminius till en väntande styrka av germanska krigare. När de romerska legionerna anlände till en särskild plats, gav Arminius order om sina krigare att attackera. Varus och hans manskap hade hamnat i ett bakhåll och led offer för en attack som skulle visa sig vara förödande.

Av de cirka 25 000 romerska soldater som hamnade i bakhållet, lyckades enbart ett par tusen fly undan Arminius och hans krigares yxor. Det uppskattas att den romerska armén den dagen förlorade mellan 15 000 – 20 000 man. Varus beslutade sig för att ta sitt liv under stridigheterna och undslapp så att bli fångatagen. Förlusten hade även långvariga konsekvenser för Rom, vilka aldrig lyckades etablera sig som övermakt bland de tyska stammarna.

Agincourt – fransmännens banefält

William Shakespeare är en av historiens största lyriker och manusförfattare. Han gjorde teatern och diktskrivningen till sitt liv och hans verk består än idag. En av Shakespeares främsta pjäser heter ”Henry V” och handlar om den engelske konungen som härskade under det Hundraåriga Kriget med Frankrike. Under detta krig, som i realiteten pågick i cirka 116 år, stred de två nationerna över territorium baserat i Frankrike.

Flertalet legender har uppstått från den här epoken i historien, inte minst den om Jeanne D’Arc, Jungfrun av Orléans. Som att förvänta sig av ett krig som pågått i över ett sekel, ägde även mängder av slag till. Det betyder även att kriget var fyllt av militära misstag. Ett av de kändaste blev även ett brutalt nederlag för fransmännen, när de engelsmännen mötte dem på slagfältet vid Agincourt.

Ett långvarigt krig

Det Hundraåriga Kriget inleddes i 1337 till följd av vissa meningsskiljaktigheter mellan den engelska och franska kronan. Mer exakt, var det den engelska tronen som ansåg sig ha anspråk på fransosernas högsäte och land. Detta var dock inget förslag som det franska kungahuset var särskilt förtjust i. Tvärtom, var den franska kungen redo att ta upp till strid för att bestrida Englands anspråk på tronen.

Detta resulterade slutligen i stridigheter som pågick mellan 1337–1453. Kriget förde med sig många intressanta förändringar i båda länderna, både militärt som kulturellt. Inte minst uppstod Middle English, dvs. den engelska som talades mellan perioderna medeltiden och renässansen i England, till följd av franskans inflytande på det engelska språket.

Av alla de slag som ägde rum under det Hundraåriga kriget, har dock främst Agincourt gått till historien. Det var en batalj som belyste varsin aspekt av de två stridande arméerna. Den första var hur otroligt effektiva de engelska och walesiska långbågsmännen var, medan den andra exponerade svagheter i fransk krigföring vad det gäller avancemangorder.

”We few, We happy few…”

”We few, We happy few, We Band of Brothers”, så inleds det kända talet från William Shakespeares pjäs Henry V inför slaget vid Agincourt. Här möttes den engelska och franska armén i oktober 1415. Det första som blev synbart när de två stridande parterna stod uppställda var hur mycket större den franska hären var. Den engelska styrkan uppskattas ha uppnått cirka 8 000 man, medan fransmännen dök upp till slaget med nästan 25 000. Detta numerära överläge skulle dock inte visa sig vara till fransmännens favör.

Den engelska armén hade nämligen långbågsskyttar samt vädret på sin sida. Inför stridigheterna hade det regnat kraftigt, vilket omvandlade slagfältet till en gigantisk gyttjepöl. Med sina tunga rustningar fann fransmännen det svårt att röra sig över den leriga marken. De engelska långbågsskyttarna fick således ett ypperligt tillfälle att prickskjuta på långsamma och nedtyngda trupper under det franska avancemanget.

Slutnotan för slaget blev riktigt dyrköpt för Frankrikes styrkor. En total förlust stod klar när de förlorat cirka tio gånger så mycket manskap som engelsmännen. Den engelska hären skall ha sett runt 600 av deras soldater dö, medan fransmännen led förluster i upp till 6 000. Även mellan 1 000 – 2 000 fransmän blev tillfångatagna.

Många av de franska krigare som dog tillhörde även adeln, den styrande klassen i landet. Det hundraåriga kriget avslutades nästan 40 år senare i en vad många historiker anser är ett oavgjort resultat. Dock hade England förlorat i stort sett allt sitt territorium i Frankrike vid det här laget. Något som dock fick leva kvar är minnet av Agincourt.

Little Bighorn – Custers fall

Vad krävdes det för att bli berömd under Vilda Västern-eran i U.S.A? Karisma, utstrålning samt mod var ett bra sätt att få ut sitt namn bland den amerikanska befolkningen. Alla dessa tre karaktärsdrag ansågs kavalleriofficeren George Armstrong Custer besitta, ett namn som dock gått till historien till följd av ett katastrofalt militärt misstag.

Custer var visserligen modig, men i en modern historiebeskrivning skulle han även fördömas ganska så hårt. Som kavalleriofficer i U.S.A under den senare delen av 1800-talet hade Custer bland annat som uppgift att ”pacificera” de inhemska indianstammar som red omkring på stepperna.

För detta använde han sig av brutala metoder, vilket inkluderade både tillfångatagande som dödande av kvinnor och barn. I fören på sin fruktade enhet 7th Cavalry, red således Custer runt och attackerade byar och bosättningar. Detta pågick fram tills att han kallades till sitt livs största, och det skulle visa sig sista, strid – slaget vid Little Bighorn.

Utrotning

Under flertalet decennier innan Little Bighorn hade de amerikanska makthavarna försökt bli av med vad de ansåg var ett ”indianproblem”. Som ett fritt och stolt folk, hade många stammar med olika kulturella och historiska bakgrunder vägrat att ge vika för den västerländska expansionen in på deras territorium.

Flertalet fördrag skrevs mellan de två parterna för att försöka hitta en resolution på våldsamheterna. Dessa var dock kallt som oftast onekligen till den amerikanska statens fördel, samt kunde snabbt rivas upp av Washington om de så önskades. Föga förvånande började indianernas hövdingar att i allt högre grad misstro de intentioner och förslag som kom från statens sida.

Det faktum att deras familjer även fortsatte bli attackerade av U.S.A:s militär hjälpte inte till med den saken. Således beslutade sig slutligen tre av Vilda Västerns mest kända hövdingar, Sitting Bull, Crazy Horse och Gall för att ta striden till jänkarna. Platsen de valde var ett kulligt och böljande område i delstaten Montana kallat Little Bighorn.

Custers sista batalj

Slaget vid Little Bighorn ägde rum i juni 1876. De två primära indianstammarna som ställde upp för strid var av Lakota och Cheyenne. På andra sidan stod den amerikanska militären och då främst den 7:e kavallerikåren med general Custer i täten. Sedvanligt självsäker inför slaget var Custer inte särskilt oroad. Han hade gjort dödandet av indianer (merdelen obeväpnade) till en specialitet. Den här gången skulle det dock inte bli en enkel liten utrotningsaktion för Custer och hans mannar.

Medan det 7:e kavalleriet kom till platsen med lite under 700 man, hade Sitting Bull och Crazy Horse ansamlat krigare till ett antal av upp till 2 000. Ridandes på sina hästar i full galopp, gick det snabbt för dem att omringa Custer. Därefter började de indianska krigarna att effektivt nöta bort manskapet hos de amerikanska kavalleristerna. Custer, som enligt legenden var en av de sista att stå upp under striden, blev även själv dödad.

Sammanlagt beräknas runt 100 indianer ha dött, medan U.S.A förlorade halva det manskap de skickat till striden. Hela 2 70 av dessa förluster var i döda. Trots denna storslagna seger för Sitting Bull och hans krigare, skulle historien kring pacifikationen av indianerna i slutändan gå den amerikanska statens väg. Idag minns man dock Little Bighorn som ett primärexempel på när underkuvade och missbehandlat folk gör motstånd och vinner.

The Charge of the Light Brigade

Åter en gång gör engelska armén ett framträdande på den här listan. Denna gång handlar det dock inte om en ärorik seger, utan ett militärt misstag som gått till historien för din dumdristighet och vårdslöshet. Om Agincourt var en succé, är den lätta kavalleribrigadens avancemang under slaget vid Balaklava ett totalt misslyckande.

Under mitten av 1800-talet låg Storbritannien, Frankrike och deras allierade i krig med Ryssland och Grekland. Kallat Krimkriget, pågick dessa stridigheter i cirka tre år mellan 1853 – 1856. I slutändan skulle den enade styrkan av de västeuropeiska nationerna segra, dock inte helt smärtfritt. Hundratusentals manskap från båda sidor antingen dog eller blev skadade under denna territoriella konflikt.

Brittiska officerskåren

Trots att de stod på samma sida för en gångs skulle, fanns det stora skillnader mellan den franska och den brittiska armén. Inte minst har dessa skillnader att göra med hur officerskåren såg ut bland de två nationernas väpnade styrkor. Sedan början på 1800-talet och Napoleons marsch till makten i Frankrike, hade den franska armén börjat implementera ett meritbaserat system för sina överordnade. Det betyder att ”bäst man för jobbet får tjänsten”. Det är även så de moderna västerländska styrkorna fungerar idag.

Engelsmännen satt dock fortfarande fast i ett betydligt äldre tänkande när det kommer till att leda soldater på slagfältet. Som engelsk adel eller rikeman, kunde man faktiskt köpa sig ett befäl. Det är här som en av denna berättelses huvudmän kommer in i bilden, Lord Cardigan. Om namnet verkar igenkännligt, beror det på att det var denna man som gjorde cardigan-tröjor med sina höga nackar populära.

Även om han hade en bra instinkt för klädesmoden, var Lord Cardigan inte någon vidare militär ledare. Tvärtom, var han alltför självisk och narcissistisk för att kompetent leda män ut i strid. Detta, samt en ganska så grov misskommunikation med överbefälet för de brittiska styrkorna, ledde till ett helt vansinnigt anfall som blivit känt som ”The Charge of the Light Brigade”.

Into the Valley of death

“Into the Valley of death, rode the five hundred”. Det här är början på en dikt skriven av Alfred Tennyson som beskriver händelseförloppet den 25:e oktober 1854. Det hela började med att Lord Cardigan och hans lätta kavalleribrigad fick order om att attackera ett ryskt artilleribatteri. För det här var det tänkt att de skulle avancera längsmed en väg som löpte jämsides med en liten dal på cirka 1,5 km, bevakad av ryska kanoner.

Den brittiska överbefälhavaren, Lord Raglan, ville se till så att de ryska styrkorna inte skulle kunna retirera med sina kanoner. Han gav således order om anfall. Ordern levererades dock felaktigt. Det fanns nämligen två ryska artilleripositioner. Den ena låg närmre än det artilleri som var på andra sidan dalen. Det var det här batteriet som Lord Raglan hade syftat på.

Dock levererades budskapet till Cardigan att det var artilleripositionen som låg längre bort som var målet. Ordern var även att anfallet skulle genomföras omedelbart, vilket inte lämnade något utrymme för eftertanke eller ändrade direktiv. Cardigan och hans manskap begav sig således av i full galopp. Deras anfall skedde då inte mot det mål som var tänkt, dvs. mot ett mer eller mindre inaktivt och och delvis nedmonterat batteri.

I stället rusade den lätta brigaden fram över 2 km av öppen terräng mot en befäst rysk position fullsmockad med kanoner av olika slag. Föga förvånande led Cardigans mannar tunga förluster. Av de cirka 500 man som avancerade den dagen, miste de över hälften i döda och skadade. På toppen av en kulle kunde Befälhavaren Lord Raglan i sin förevitelse bevittna det vansinniga anfallet. Vid hans sida stod även den franska överbefälhavaren, som med en lugn röst skall ha uttryckt: ”Cést magnifique, mais c’est non pas la guerre”. Det är magnifikt, men det är inte krigföring.