De 47 Ronin – Hämnden och ärans män

Det finns en saga om att fyrtiosju samurajer i medeltida Japan som över ett par år spenderade all sin tid och kraft till att hämnas sin mästare. Mer än bara en myt, är detta en sann historia. Nedan kommer nu berättelsen om de riktiga 47 ronin att spinnas fram med allt blod och våld som den innehåller.

Ett åtagande av ära

Att utkräva sin hämnd kan ibland ha ett mycket kostsamt pris. Jakten på upprättelse har genom årens gång lett många män på en väg mot fördärv. Om man dock är fullt medveten om vad de repressalier som kan komma vänta vid vägens ände och ändå finner motivation nog för att ta sig an en vendetta-aktion blir man en mycket farlig person att ha att göra med.

Historien är lika full av män som fruktar varken död eller förgörelse i sitt sökande efter sin rättvisa, buren av en oövervinnerlig kampvilja och levererad med den skarpa änden på ett svärd. Här följer nu berättelsen om fyrtiosju edsvurna krigare i det feodala Japan, vilka tog sig an uppgiften att utkräva hämnd för sin mästares oberättigade död.

En adelsmans död

Trots att den gångna tidens adel fostrades i en miljö som jämförelsevis med resten av samhället var minst sagt priviligierad var det inte alltid lätt. Man förväntades vara ansvarsfull, proper samt en förebild för de lägre stående skikten. Dessa reflektioner av sin person stämde möjligen dock inte överens med hur man var som människa. Ett misstag kunde vara kostsamt då det begicks i sällskap av annat högburet folk. Ritualerna, uppförandet och de strikta linjerna inom vilka man fick röra sig som adel var särskilt komplicerade i det gamla Japan. En händelse som kan vittna om de riskfyllda omständigheter som gällde för dåtidens samhällselit är det tragiska ödet för en ung adelsman vid namn Asano Takumi-no-Kami Naganori av Ako-klanen.

I början på 1700-talet var den unge herr Asano inackorderad på ett slott för att lära sig om vett & etikett i adelslivet. En av de uppgifter som tillföll honom var att arrangera en fest för en ämbetsman från kejsarens palats. Till sin hjälp, eller i det här fallet olycka, hade Asano tilldelats en instruktör i kungliga ritualer vid namn Kira Kozuke-no-Suke Yoshinaka. Denne pedantiske man hade vare sig tålamod för misstag eller respekt för Asanos adliga börd och tycktes finna ett stort nöje i att bestraffa sin lärling för varje minsta felsteg. Det som dock tycktes gräma instruktör Kira mest var att han inte ansåg sig ha blivit belönad nog i guld av Asano för sina tjänster. Med en otillfredsställd girighet såg han så till att göra livet på slottet olidligt för den unge adelsmannen.

Seppuku

Det hela kulminerade i en attack av rent vansinne från Asano, som en dag drog en dolk från bältet och attackerade sin besvärlige instruktör. Skadan som orsakades av bladet var ytlig. Ett litet ärr fick märka upp ansiktet på Kira som undslapp med såväl livet som sin generella hälsa i behåll. För Asano blev det dock betydligt mer seriösa påföljder av attacken. Oavsett hur Kira hade bettet sig mot de unga adelsmän som stod under hans ganska så bitska läroplan var han fortfarande en man anställd av den högsta militära makten i landet, Japans Shogun. Så, han stod under mäktigt beskydd av staten. Även slottet som de två hade sina lektioner på tillhörde Shogunen och det var strängt förbjudet att dra varken kniv eller svärd från slidan innanför dess tjocka stenväggar. Asano hade brutit mot två av de mest hårt hållna reglerna i och med sitt anfall och enbart döden kunde följa som konsekvens.

Han tvingades därmed under order att utföra Seppuku, en självmordsritual av den blodigaste arten. En liten kniv används för att skära upp magen tvärs över så att inälvorna väller ut ur det öppna såret. Därefter blöder man till döds, alternativ visas nåd genom halshuggning. Även om Asano kan ha tyckts vara ensam i sin dödsstund så var han ändå adel i Japan. Detta betydde att han hade en smärre här av följeslagare varav en andel var av den fruktade krigarklassen, Samuraj. Dessa män var edsvurna till döden att tjänstgöra sin mästare och dennes skam blev även deras. Asanos samurajer ansåg dock inte att deras herre hade gjort något skamligt. Än mindre något värt att förlora livet över. Enligt dem hade han tvingats till sitt vårdslösa agerande tack vare instruktör Kiras missbehandlande av honom. Nu utan varken en herres sida att stå vid eller en inkomstkälla blev de tidigare så stolta krigarna i Asanos sällskap Ronin, ordet som används för att beskriva mästarlösa samurajer.

Planen för hämnden

Unge Asanos död kunde inte låtas ligga obesvarad. Av hans cirka trehundra samurajer valde fyrtiosju att utkräva den hämnd de ansåg sig ha rätten till. Under ledarskapet av en meriterad och erfaren krigare vid namn Oishi beslutade de sig för att göra upp en plan för att ta livet av instruktören Kira. Det skulle dock inte visa sig bli en enkel uppgift att sätta svärdet i deras mål. Kira var inte helt obefogat nervös över att själv lida sin död som följd av Asanos seppuku. Säkerhetsåtgärder vidtogs så snart kroppen av hans olycksaliga lärling låg i graven. Landet över skickade han ut spioner vilka hade som uppgift att hålla koll på vad den unge adelsmannens tidigare samurajer hade för sig. Han utökade även sin personliga vakt till ett par hundra manskap vilka ständigt följde honom åt varthän han färdades och hans bostad förstärktes med timmer och sten för att kunna hålla stånd mot potentiella anfall.

Täckmantlar

För att linda in Kiras oroliga själ i ett skynke av falsk säkerhet togs det drastiska initiativ av de fyrtiosju samurajerna. Över en längre period på ett antal år försäkrade de sig om att helt lägga krigarlivet bakom sig. Vissa tog upp jobb som byggarbetare och fiskare medan andra presenterade sig inför sin omvärld som hemlösa och utfattiga. Längst i sin täckmantel gick dock ledaren Oishi. Han lämnade sin fru och sina barn bakom sig. Sedan begav han sig av till en av landets större städer där han gjorde en vana av att besöka horhus och dricka bort sina pengar på nergångna värdshus. Han var i alla åskådares ögon bilden av en slagen man.

Efter ett tag började Kira att känna sig säker igen och tappade intresset för Asanos samurajer, vilka inte tycktes bära på några tankar på hämnd. Spionerna återkallades och majoriteten av hans personliga livgarde nedrustades. Livet återgick till det normala för den girige instruktören, som återvände till sina uppgifter och missbehandlingen av nya unga adelsmän under hans förmynderskap. Det tycktes för honom som att han skulle få fortsätta leva utan några påföljder av hans behandling av Asano. Det här var precis vad de fyrtiosju samurajerna hade väntat på. Kira sänkte garden. Hämndens timme skulle snart infinna sig.

Blodets väg till hedern

Den 14:e december 1703, två år efter Asanos död, möttes hans samurajer upp igen på en hemlig plats i närheten av det slott inom vars väggar deras herre hade tvingats ta livet av sig. De var där för att utföra sitt uppdrag: döda instruktören som låg till grund för deras herres missöde. En tidig vintermorgon, i hög vind och tungt snöfall, attackerade de så instruktör Kiras bostad. Planen var relativt simpel. De delade upp sig i tre grupper på två större och en mindre. De två stora grupperna attackerade hemmet från varsitt håll, där ledaren Oishi anföll huvudporten till bostaden medan hans son ledde en attack på bakgården. Den tredje mindre gruppen tog position på byggnadens tak där de med sina pilbågar skulle försäkra att ingen flydde från platsen för att slå larm.

Även om hämnden stod i fokus var det här ett ärofyllt åtagande. Därmed så fick kostnaden av deras aktioner aldrig överskrida hederns pris. Inga kvinnor eller barn fick komma till skada och alla motkämpar som lade ner sina vapen skulle besparas livet. Detta gällde dock inte den ondsinta instruktören, vars död var ett måste. Genom Kiras bostad blossade små strider upp mellan de attackerande samurajerna och försvararna. Svärd, spjut och dolkar klingade samman likt ett bataljens klockspel. I tumulten mötte flertalet av de försvarande männen sin död. När stridigheterna avtog inledde de attackerande samurajerna ett frenetiskt sökande efter deras mål. Det tog en längre tid innan de fick upp vittringen på Kira, som hade lyckats ta till flykt under kampen genom en hemlig gång och gömt sig i en förrådsbyggnad på en av husets bakgårdar. När han väl kunde ertappas, vägrade han först att uppge sitt namn.

Ett avhugget huvud

Dock fanns det inga tvivel hos samurajerna vem personen de hade framför sig var. Mannen som skälvde på sina bara knän bar ett distinkt ärr på huvudet, en skråma som kom sig av bladet på en adlig dolk. Samurajledaren Oishi tog på sig att meddela Kira om att hans tid var inne. Han knäböjde inför mannen och erbjöd med respektfull röst en möjlighet till en ärans död via seppuku. Samma kniv som Asano använt vid sin död hölls fram. Kira vägrade dock att finna sig i sitt öde och vädjade om nåd med hoppet om att han skulle få behålla livet. Detta var dock inte ett alternativ och efter en stund av ångestfyllt bedjande fick Oishi nog. Han beordrade två av samurajerna att hålla Kira intill marken och högg följaktligen huvudet av honom. Hämnden var uppnådd, äran till både mästare som edsvuren samuraj återställd.

Med Kiras huvud i behåll gav sig så samurajerna av mot sin herre Asanos gravplats. De lämnade dock inte Kiras bostad innan de släckt alla facklor och ljus för att förhindra en eldsvåda. En lång resa låg framför dem och vid dess ände skulle de finna sitt uppdrag som sina liv fullbordade. De red genom en närliggande stad där invånarna kom ut för att betrakta den parad av blodiga krigare som passerade förbi. Samurajernas dåd hade redan nått befolkningen och de hyllades för sin ärorika aktion längs med vägen. När de väl nådde fram till Asanos grav, presenterade de Kiras avhuggna huvud för sin vilande herre. Därefter överlämnade de sig alla till myndigheterna och blev prompt arresterades.

Anslog sig till sin mästare

Även om en hämndaktion likt denna var traditionsenligt för samurajer, hade det nyligen blivit olagligt. De hade agerat utifrån ärans krav men ändå mördat en man. Kiras död kunde inte gå ostraffad och en dödsdom utdelades till var och en av de samurajer som deltagit i räden på instruktörens bostad. Dock tilläts de möta döden på hedersamt vis. De alla fick valet att utföra seppuku, likt deras herre Asano. Varenda en av dem valde detta öde, inklusive Oishis son, som enbart var 16 år gammal. Domen utfördes den 20 mars 1703 och efter att de stolta krigarna låg döda jämtesides varandra hedrades de genom att beviljas sin sista viloplats framför deras mästares grav.

Idag har Asanos gravplats med hans fyrtiosju samurajer vilandes framför honom blivit en likväl historisk som kulturell punkt på den japanska kartan. Varje år hålls en minnesstund för den unge adelsmannens trogna tjänare vilka gick till döden för sin herres heder och uppfyllde sin ed.