Tre historiska belägringar

I den här artikeln skall vi ta oss an ett av militärhistoriens mest intressanta ämnen, belägringar. Blod, våld och allmän förstörelse av privat egendom står på menyn när vi dyker ner i historieböckerna för att kasta blicken bakåt i tiden, mot borgar och städer som satts i brand.

3 våldsamma belägringar

Genom människans existens här på jorden finns det ett återkommande fenomen som är ett ständigt och kontinuerligt faktum: Krig. Vi Homo Sapiens tycks ha det väldigt svårt för att inte ha ihjäl varandra på en massiv skala. Vare sig det gäller de gamla grottmänniskornas stenslungande eller den moderna erans högteknologiska krigföring, har ändamålet varit det samma, död och förödelse. En av de mer blodiga aspekterna av krig är en så kallad belägring.

I försök att erövra slott, borgar och städer, omringar man dessa konstruktioner med en armé. Därefter inleds i vissa fall årslånga bombardemang och terroraktioner, i hopp om att inta det mål man har framför sig. Belägringar är ett hemskt scenario för soldater och civilpersoner såväl innanför som utanför murarna. Utöver det mänskliga våld som kommer med krig, följer även sjukdomar, svält och död i rammstockens spår. Nedan kommer vi nu att ta upp tre av historiens belägringar, som stod för en hög nota när det kommer till människoliv.

Belägringen av Jerusalem – 1099

Av någon anledning, ansåg den dåvarande påven Urban II i 1096 att den heliga staden Jerusalem, belägen i dagens Israel, borde stå under den katolska kyrkans kontroll. För att se till detta, uppmanade han varenda kristen man över hela Europa att ta upp svärdet i en kristen kamp för att återställa Jerusalem till den ”sanna tron”. Därmed initierade Urban II det första av åtta korståg. Med höga ambitioner infann sig så en korsfararhär utanför den heliga stadens portar cirka tre år senare i 1099.

Väl där inleddes en av historiens kortare och blodigaste belägringar. Den muslimska garnison som hade till uppgift att hålla stånd mot de blodtörstiga korsfararna hade inte mycket att sätta emot. Det tog knappt en månad innan de kristna arméerna lyckades inta staden, och vad som följde var en slakt utan dess like. Utöver de fåtalet försvarande soldater som fortfarande var vid liv när portarna slängdes upp, så fick ungefär 70 000 av civilbefolkningen möta svärdet.

Bland liken fann man män, kvinnor och barn, oavsett om de var kristna, judar eller muslimer. Utan några som helst hämningar, och tillsynes drivna av en okontrollerbar blodslust, utförde belägringshären under det första korståget ett vedervärdigt illdåd vid Jerusalem som har ekat genom historien.

Belägringen av Heraklion – 1648–1669

När den kretiska staden Heraklion attackerades av det Ottomanska imperiet i 1648, fanns et få av varken anfallare eller försvarare som kunde tro att det skulle visa sig bli den längsta belägringen i världshistorien. Det Ottomanska imperiet hade sitt ursprung i dagens Turkiet. Under sin tid som stormakt på den europeiska och arabiska arenan, lyckades dess arméer erövra enorma markområden. Med en ofantligt stor tillgång till manskap, var det oftast en överlägsen numerär i soldater som ledde dem till framgång på slagfältet.

Kreta var under den här tiden ett litet kungadöme. Som handelsnation, fanns det gott med rikedomar i deras valv. Som en mindre nation, hade de dock inte en särskilt imponerande armé. Deras styrka låg i sjökrig, då deras skeppsvarv kunde förse flottan med många, välkonstruerade farkoster. Trots att Kreta inte hade mycket att lägga till i landbaserade krigssammanhang, lyckades de ändå försvara sig utomordentligt väl när deras stad Heraklion belägrades i 1648. I hela tjugoett år kunde de hålla stånd mot en överväldigande ottomansk här.

När staden väl intogs i 1669, besparades invånarnas liv. Tillsynes imponerade av deras uthållighet, erbjöds likväl soldater som civila inne i Heraklion goda villkor. Enligt historiska skrifter, skall de ottomanska härförarna ha känt en stor respekt för garnisonens bedrift att stå emot i två decennier, vilka belönades följaktligen med livet.

Belägringen av Leningrad – 1941–1944

Slaget om Leningrad är den största belägringen i vår modernhistoria. Utöver att den involverade miljontals folk, är det även ett av de största krigsbrotten som någonsin begåtts. När Nazityskland initierade Operation Barbarossa (invasionen av Sovjetunionen) under andra världskriget, hade de fruktansvärda planer i tankarna. Den enorma styrka som stormade fram över slätterna till öst delades upp i tre delar. En skulle bege sig av söderut för att ta kontroll över de kaukasiska oljefälten. En skulle hamra sig rakt fram till huvudstaden Moskva, medans den sista skulle ta en nordlig väg in i landet, och bland annat erövra staden Leningrad, idag känd som St. Petersburg.

Det var dock inga tankar på att bevara staden i ett gott skick, eller att erbjuda en möjlighet till en fredlig och blodfattig resolution på belägringen. Tvärtom, så omringades Leningrad snabbt, och därefter stängdes alla tillfarsleder av. Ingen proviant eller förnödenheter släpptes in, och snart började situationen inne i staden utveckla sig på ett katastrofalt vis. I cirka tre år försökte tyskarna att svälta ihjäl invånarna. Detta pågick ända fram tills att Sovjetunionen i 1944 kunde skicka förstärkningar, och Leningrad fritogs i 1944.

Allt som allt uppskattas det att cirka två miljoner människor dog under denna belägringen. Hälften var civilpersoner, medans den andra hälften bestod av utarmade soldater. Den absolut främsta orsaken till denna enorma dödssiffra var svält. Förvånansvärt få av dödsfallen kom som resultat av direkta strider. Rapporter om stölder, mord, våldtäkter, utpressningar och i vissa fall kannibalism inne i staden under belägringen har i efterkrigstiden framkommit. Det var en miljö utformad av tyskarna för att orsaka död och förödelse. Med tanke på den slutgiltiga antalet döda, får man säga att de lyckades i sin ondska.